Kroatien, 28 september – 5 oktober 2013
Kryddoftande båtcykling i Kvarnerbukten

Travel | January 16th, 2014 | RSS Feed

Vi anländer med buss till ett regntungt Kroatien. Vägen slingrar sig ner mot Opatijas hamn och nedanför sträcker Kvarnerbukten ut sig. Fuktiga gröna sluttningar beströdda med ljusa medelhavshus toppade med röda tegelpannor. Där utanför, blankt vatten i pastellfärger. Horisonten höljs i regnmoln men man kan ana konturerna av kulliga öar i fjärran.

Vid bryggan ligger vår bostad för den närmaste veckan, MB Kalipsa, i blanklackerat trä. Kapten Ivica hälsar oss välkomna och därefter lägger vi ut från land. Från mässen ser vi kusten passera förbi samtidigt som vi serveras trerätters middag av båtens bartender Zeljko. Genom öppna fönster fläktas vi av ljummen fartvind.

Några timmar och en uppbruten badrumsdörr senare lägger vi precis vid mörkrets inbrott till vid ön Krk på redden intill MB Linda. Tre stolta besättningsmän släpper ut mig från en trång och fängslande duschkabin, som vid det laget mer känns som en bastu än en dusch. Kökspersonalen från grannbåten vinkar glatt.

Vi tar en promenad i mörkret, upp för en slingrig gångstig, till byn på toppen. Gatorna är smala och fönsterluckorna stängda. Byn är tyst men prydligt pittoresk. Minsta gränd är minutiöst rensopad. En grönfläckig padda smyger i skuggorna.

Tillbaks på båten kryper vi trötta till kojs i vår lilla hytt. Den runda ventilen står på glänt för att släppa in havsluften.

Krk

Dagen inleds med morgonbad, ensam på en långsmal strand i hamnens utkant. Vattnet är lika lugnt som kvällen innan och under frukosten lämnar vi byn Omisalj och åker vidare till Malinska, nästa by på vår färd kring ön Krk.

Båten lägger till vid en idyllisk liten stenpir där vi är de enda gästerna. Vattnet är kristallklart och på botten under oss syns både sjöborrar och sjögurkor. När cyklarna lyfts ner från övre däck är vi snart redo för avfärd.

Luften är mättad av fukt och turen går uppför. Tio kilometer i måttlig lutning under spridda regnskurar, på smala landsvägar kantade av kryddväxter. Rosmarin, mynta, isop och salvia. I trädgårdarna vi passerar trängs passionsblommor, olivträd, kålhuvuden och valnötsträd.

Efter ca 250 meters stigning vänder vi nedåt mot öns motsatta sida. I dalgångarna ångar fukten från frodiga vinodlingar dignande av druvor. Vi stannar i Vrbnik, på Vinarija Nada, för vinprovning av lokala viner. Lättdruckna viner utan undertoner. Vitt Zlathina, rött Brajda och sött Prosek. Till vinet serveras lufttorkad skinka prsut, och lagrad fårost, ovcji sir.

Lätt vingliga kämpar vi därefter tillbaks uppför backen och ner igen, mot Punat, där båten väntar för hastig avfärd. Regnet öser ner och kaptenen är orolig för att inte komma ut ur den naturligt skyddade hamn vi ligger i. Efter flera försök att runda udden utanför visar det sig mycket riktigt att vinden tilltagit så mycket att vi måste vända tillbaks till Punat.

Vattnet forsar från ovan och efter dusch och ombyte slår vi oss ner under tak på akterdäck för att slappna av och invänta middagen.

Rab

Kaptenen har bestämt sig för att göra ett nytt försök med passagen mellan öarna. När frukosten är uppäten, hyttdörrarna fastkrokade och sjösjukepillren utdelade styr vi återigen ut ur Punats hamn. Vinden har minskat något under natten och så länge vi följer Krks kust är vågorna bara milt illamåendeframkallande. Gungandet tilltar dock för varje udde vi rundar och en timme senare när vi styr ut på öppet vatten känns havet riktigt hotfullt. MB Kalipsa rullar från sida till sida över vågkrönen, vågorna slår dramatiskt in över däck och vinden piskar mot båtens sidor. I salongen tränger vatten in genom både tak och fönsterlister. Besättningen håller dock god min och ser endast bekymrade ut när kaffemaskinen börjar glida omkring på bardisken.

Ytterligare en timme senare när vi kommer in i lä bakom ön Rab kan vi lättade andas ut när havet planar ut och världen börjar kännas mer stabil igen. Vi lägger till vid Rab, staden med samma namn som ön, nedanför siluetten av de fyra utmärkande klocktornen. Från köket sprider sig lockade dofter, men innan lunchen får vi en guidad promenad i den gamla delen av staden. På den övre vägen står klostren och kyrkorna på rad. Gatorna kläs av gulaktig kalksten, blankpolerad av fötter under århundraden. Vittrande stenväggar kläs av blommande kapris. Kyrkklockornas ringande genljuder i gränderna.

Lunchen avslutas med bad på utsidan av piren. Därefter lastar vi äntligen av cyklarna igen och tar en tur i öns nationalpark. Vägen kantas av tjockbladiga ekar och smultronträd. På marken lyser rävsvampar, det vi känner igen som kantareller, blekgula bland löven.

Tillbaks till staden delas gruppen. Vi cyklar söderut på strandpromenaden, som slingrar sig tätt utefter vattnet, blankt här på läsidan. Solen gör änglastrålar genom molnen, ner för murarna hänger blommande kryprosmarin och fikonträdens grenar sträcker sig ut över vägen.

På kvällen går vi ut och äter på en lokal konoba specialiserad på grillat. Mycket mat och många skratt senare går vi tillbaks till båten för att sova.

Pag & Ilovik

Tidigt uppe springer jag med lätta fötter över de blanka stenarna på övre vägen. Över klostermurarna hörs nunnors morgonsång.

På andra sidan udden tar jag en smal stentrappa ner till havet. I det klara vattnet hälsas jag av fiskarna som samlas kring mig. Någon randig, några med prickar och många med tudelad stjärtfena. Ovanför är himlen äntligen klar, ljusblå i gryningen. Rosa dekorationsmoln skymtar bakom klocktornen.

På vägen tillbaks till båten stannar jag till vid ett bageri och köper öns specialitet, rabtårta, ett bakverk gjort på mandel. Utanför murarna når solens första strålar kullarnas toppar.

Skeppsklockan ringer och frukost serveras i vanlig ordning. Därefter gör vi en kort överfart till Tovarnele, norra spetsen på den långsmala ön Pag.

Cyklingen börjar i kraftig uppförsbacke, men utsikten är värd varenda meter. I öster reser sig Velebitmassivet som en vägg på fastlandet. Havet är azurblått i solljuset och kring oss står tjocka tusenåriga olivträd tätt mellan vita kalkstensmurar. Mot vägen kläs muren av björnbärssnår, clematis och doftande hjärtbladig taggranka. Vägrenen kantas av ruccola och curryört. Solen gassar och vägen sträcker ut sig framför oss.

I Novalja stannar vi till och fikar på bakverk från ett lokalt bageri. Sen fortsätter vi söderut, där växtligheten tycks ha tappat greppet om det kalkvita månlandskapet. Olivträden försvinner och ersätts med utspridda låga cypressbuskar. I buskarna skugga kan vi urskilja konturerna av de får som är en av invånarnas viktiga resurser. Nu syns tydligt det rutmönster som murarna skapar på sluttningarna. I vägrenen ger tätluden salvia en silvertonad bakgrund till vilda riddarsporrars kornblå blommor.

Vi gör ett snabbt stopp för att inhandla lokalproducerad fårost och i ytterligare en affär för att proviantera till middagen. I Mandre väntar MB Kalipsa på oss och Zarco, vår kock, har lunchen färdig.

Under måltiden lägger vi ut från kajen. Vi har en lång sträcka över öppet vatten framför oss, men den här gången är vädret betydligt bättre än sist. Efter måltiden slår vi oss ner på soldäck och blir gemytligt vaggade alltmedan havet glittrar omkring oss.

Vi når den lilla ön Ilovik, men innan vi lägger till för natten ankrar vi i en paradisisk vik på läsidan. Ön är grön, förutom i kanten där kalkstenen visar sig som ett vitt band. Vattnet är turkost över ljus sandbotten. Badstegen hissas ned och lyckliga kastar vi oss i vattnet. I skuggan av skrovet samlas stora blågrå fiskar och tittar nyfiket på oss.

Nöjda och nyduschade samlas vi återigen på soldäck, den här gången med varsin bok. Andaktsfullt sitter vi tysta när vinden mojnar och kvällssolen lindar in oss i värme.

Strax innan solnedgången rundar vi så ön och lägger till i de åttio bofasta invånarnas enda hamn. De flesta passagerarna stannar på båten för att äta kaptenens middag, men jag och min moderliga följeslagare ger oss upp på Vela Straza, det närbelägna lilla berget, till vars topp solstrålarna ännu når. Vid toppen slår vi oss ner och dukar upp vår matsäck. Vi njuter av fårost, frukt och färskt bröd medan skymningen faller och stjärnorna framträder i skyn.

Losinj

Vi väcks tidigt av den närliggande kyrkans inringning till morgonbön. Från relingen matar vi ivriga fiskar med resterna från gårdagens picknick.  Sen blir det morgonpromenad i soluppgången. I en av byns smala gränder möter vi en fårbonde och hans bräkande skyddslingar. Fåren springer i förväg, är på väg åt vänster men svänger lydigt åt höger när bonden ropar åt dem.

Under frukosten styr vi återigen mot en ny ö. Losinj ligger nära intill, men vi följer öns kust djupt in i en smal vik till staden Mali Losinj, Lilla Losinj, största staden vi hittills stannat i. Här får vi en guidad tur i en känd kryddträdgård, där eldsjälar samlat in de kryddor som växer vilt på öarna. Vi får veta att curryört håller huden ung, myrten kan bota olycklig kärlek, lavendel är lugnande och rosmarin är energigivande. Ödlor gassar i solen, på stenarna utefter gångarna, och när vi lämnar trädgården står en bönsyrsa i givakt vid utgången.

Vi äter lunch på båten och därefter gör vi en tur på halvön intill. På läsidan hettar solen, pinjetallarna doftar aromatiskt och havet lockar förföriskt turkost. Vi stannar till för att bada innan vi i makligt tempo kämpar upp över ytterligare några kullar till Veli Losinj, Stora Losinj, en liten sömnig by mellan blåsiga klippor. Här dricks det kaffe och äts glass innan vi cyklar tillbaks till båten. Väl framme erbjuder sig vår energiske lokala guide att ta en extra tur med de som har energi över. I betydligt snabbare tempo får vi lite motion i solnedgången.

Kvällsvarden intar vi på den hemtrevliga restaurang några i gruppen hittat tidigare under dagen. Za Kantuni ligger dold i en gränd, men personalen är välvillig och maten mycket god. Återigen avslutas dagen med en trevlig stund vid ett långbord.

Cres

Efter extra tidig frukost startar vi det som blivit utlovat att vara veckans längsta dag. Vi skyndar oss iväg för att ta oss över den bro som skiljer södra delen av Losinj från norra delen. Vi hinner över precis innan bommarna fälls, för att under de kommande nittio minuterna prioritera båttrafiken.

Vi fortsätter norrut över ön på en vältrafikerad väg högt över havet. Utefter kanten lyser gullrisets klargula blommor mot havets klarblå bakgrund. Även timjan blommar omkring oss och sprider sin väldoft i vinden. Vi njuter av utsikten, från de gröna sluttningar nedanför oss, över öarna omkring oss, bort mot fastlandet i fjärran. Velebitmassivet höjer sig fortfarande över horisonten.

I den gamla staden Osor cyklar vi över nästa bro, över kanalen från romartiden som nu skiljer ön Losinj från ön Cres. Det blir fika och upptäcksfärd i smala gångar innanför ringmuren. Vi går på museum och förundras över romarnas kvarlämningar i staden som i nutid verkar vara belägrad av katter.

Åter uppsuttna på våra trogna mountainbikes följer vi vägen tio kilometer i motlut, alltmedan väddens ljuslila blommor och vildmorötters vita buketter skapar en luftig blomsterprakt. Vi gör ett stopp för att fylla på vattenflaskorna från en kran under ett fikonträd. Jag plockar mogna fikon från trädets grenar. Bin surrar omkring oss och solen värmer.

Upplivade fortsätter vi den sista biten till samhället Belej. På Konoba Gromaca väntar ett dukat långbord där en charmig servitör är redo att ta emot våra hungriga beställningar. Väl utfodrade på saftigt helgrillat lamm och husets övriga specialiteter fortsätter vi sedan mot Martinscica. Nu är vägen mestadels plan. Vinden kyler och jackor tas på. De tas dock snabbt av igen när vi de sista tio kilometrarna slingrar oss nerför en skön solvärmd sluttning på läsidan av ön.

MB Kalipsa är återigen redo för hastig avfärd mot öns huvudstad och namne. Vår tävlingscyklande guide inspirerar dock till kappkörning. Vi är två stycken som tappert följer guiden tillbaks upp för den slingrande backen och vidare de kvarvarande milen över Cres.

Vi passerar sjön Vrana, öarnas värdefulla sötvattenkälla. Sjön gäckar forskarna på flera sätt – den är söt trots att ytan ligger under havsnivån och den håller jämn nivå trots flitigt nyttjande året om. Vår inhemske guide pekar även ut när vi passerar de betesmarker där hans får vistas, bakom vilken kulle hans hemby ligger och var gåsgamarna häckar.

I solnedgången ser vi vårt mål nedanför oss. När vi susar ner för sluttningen glider Kalipsa stilla in i den rundade bukten. En stund senare rullar vi ut på kajen och möts av applåder från våra medpassagerare som just landstiger.

Efter dusch och välförtjänt middag på båten är det en njutning att sträcka ut sig på sin koj och somna till havets kluckande.

Istrien

Morgonspatserande i Cres labyrintliknande gränder, genom trånga passager och i tunnlar under byggnader. En gammal stornäst sjöman erbjuder mig sina skor och vill bjuda mig på choklad. Han berättar att han varit i Sverige på en av sina långa seglatser. När jag fortfarande barfota går tillbaks mot frukosten skakar sjömanen på huvudet och mumlar något om skor.

Väderförhållanden gör att vi inte kan landstiga i den tilltänkta hamnen på fastlandet. Istället stannar vi kvar på Cres och får för första gången verkligen utnyttja fjädringen på våra cyklar, då vi tar vita vägen, en grovt grusig kostig, genom olivodlingar, över kullar, slingrande utefter branta sluttningar och med fantastisk utsikt över små vita stränder och blått hav.

Tillbaks till staden stannar vi till i en butik och köper prisbelönt olivolja från en lokal odlare. Därefter påbörjar vi den långa båt färden tillbaks till fastlandet. Tiden fördrivs med lunch, som vanligt bestående av tre väl tilltagna rätter, och därefter bokläsande på soldäck.

Havet ligger stilla när vi lägger till i Lovran, känd för Marunada, kastanjefestivalen. Vi utforskar den gamla delen av staden och jag köper kastanjepaj. Sen promenerar vi utefter den långa strandpromenaden, genom stad efter stad, förbi pampiga  sekelskiftesvillor och otaliga badstegar. En bit ut från stranden, på det blanka vattnet,  sitter bläckfiskfiskare i sina roddbåtar. Apelsinträden doftar ljuvt.

Det blir badpaus i Icici. Vattnet är fläckvis kallt av sötvatten från bergen. Sötvattnet flödar genom den porösa berggrunden ur källor både över och under ytan. Vi ser hur det når havsytan underifrån och utan att blandas helt med det varma saltvattnet ger det samma oklara intryck som koncentrerad saft i ett vattenglas.

Vår promenad slutar i Opatija, vid samma pir där resan började. MB Kalipsa är tillbaks på sin plats, som att vi aldrig åkt därifrån. Solen är återigen höljd bakom moln och vår vecka i Kroatien är snart över.

Som avslutning går vi gemensamt till en gemytlig restaurang där husbandet framför lokala visor med dragspel och sång. Maten är god, efterättspannkakorna fantastiska och vi skålar för vår på dagen tjugofem år fyllda cykelguide med honungsdoftande likör. Stämningen är uppsluppen och vi roar varandra med bilder både från veckan och hemifrån. Trötta och nöjda går vi därefter tillbaks för att packa våra väskor och för att sova våra sista timmar på båten.

Avresa

Före gryningen stiger vi åter upp, för frukost med mörkret lägrande utanför. Vi tar adjö av Zeljko som säger till mig att ta på mig skorna och släpar därefter våra väskor till bussen. Lamporna utefter gårdagens strandpromenad tecknar ett lysande pärlband utefter kusten. Opatja försvinner bakom oss när himlen färgas rosa i öster.

Leave a Reply